lildroid.com

Jag simmar. Har inget att jämföra med men jag tycker att det går bra. Jag känner mig stark och snabb. När jag har simmat ungefär halva sträckan dyker det upp en annan person på banan bredvid. Personen simmar och det går snabbt och lätt. Snart är personen en halv längd före mig fast vi startade samtidigt. Det står helt klart för mig att jag är långsam och dålig. Jag tittar på den andra personen och försöker se vad den gör för att vara så snabb, men jag ser inget som inte jag också gör. Jag sparkar lite hårdare men blir bara tröttare och jag tappar lusten att fortsätta. Kämpar ändå några längder till och går sedan upp ur bassängen modstulen.

Jag springer. Har sprungit regelbunder i flera år nu. Jag har förbättrat min kilometertid med ungefär 30 sekunder under de här åren. Mitt mål att komma ner till sex minuter på kilometern är fortfarande långt borta. Jag ser andra som springer mer sällan och mindre regelbundet än jag rapportera betydligt snabbare tider.

Jag är inte snabb. Jag verkar inte ha i mina gener att vara snabb. Eller så gör jag något fel. Jag jämför mig med andra som verkar ha i sina gener att vara snabba. Eller så gör de något rätt. Jag tänker att det inte spelar någon roll, att jag bara tävlar med mig själv. Men det är en sak att tänka och en annan att känna.

Våren 2011 började jag släktforska. Visste inte stort mer än vilka mina far och morföräldrar var. Såhär ett drygt år senare har jag 702 personer i mitt släktträd. Den största överraskningen i min forskning har varit att jag på min morfars sida har rötter bland resandefolket. Det har varit svårt att reda ut släktbanden på den sidan släkten eftersom de resande oftast inte var bosatta på en plats utan rörde sig mellan orter i både Sverige och Norge. De förkommer sporadiskt i kyrkböckerna och det är ofta de inte finns i födelseböckerna på de orter de uppger sig vara födda. Men jag gillar ju utmaningar och tycker det är lika delar frustrerande som roligt att leta. Just nu håller jag t.ex. på att genomsöka generalmönsterrullorna efter en släkting som ska ha varit dragon i Savolax i Finland. Chansen att jag ska hitta honom är nog liten men tänk om!

En annan sak som det fört med sig är att jag fått ett intresse för att lära mig mer om resandefolkets kultur och historia. Jag har börjat försöka lära mig lite resanderomani också för att det vore roligt att kunna.

I övrigt verkar min släkt mest bestå av bönder, torpare, pigor, fattigjon och någon trädgårdsmästare. Det ska även finnas en riksdagsman på 1700-talet. Som tidigast har jag letat mig tillbaka till släktingar födda 1698. Det är lite häftigt sådär så att det pirrar i magen när jag tänker på det. En tråkighet i sammanhanget är ju dock att jag aldrig kommer att få träffa alla de här människorna vars liv jag följer genom historien.

Det är också spännande att lära känna mer nära släktingar. Att få tag på foton på människor som inte levde för så hemskt länge sedan. Som är kusiner, fastrar/mostrar, farbröder/morbröder till mina far och morföräldrar. Och sedan deras barn och barnbarn. Det blir väldigt snabbt väldigt många människor.

Flickan som skymtar fram till höger i min header här tillsammans med hönsen är förresten min mormor som liten. Flickan till vänster är min mormors mor som tonåring.

Jag springer. Har gjort i ett par år nu. Mer seriöst i ungefär ett år. Serieöst betyder två till tre gånger i veckan. Just nu två gånger i veckan eftersom jag simmar en gång också och inte riktigt har motivationen och orken att träna fyra gånger i veckan.

Men det häftiga med löpningen som jag tänkte komma till är när det känns bra. När jag springer och inte blir andfådd. När jag känner mig lite trött drar jag bara ett extra djupt andetag och känner hur syret rusar till musklerna. Det är så himla coolt. Andra gånger är det ett kämpande från början till slut men då är det bara att acceptera och gå vidare. För när det känns sådär bra igen. Då är det värt det.

Jag har uppdaterat min veganmatsblogg med en liten text om hur det går med det hela. Och ett fint foto på kossor. Så kika gärna in där.

Det är inte utan att det känns aktuellt att fundera på det där med barn nuförtiden. När nästan alla kusinerna och många bekanta knoppar av sig till höger och vänster. Och det dessutom går ett program på tv som handlar om barnlängtan. Jag vet inte om jag hyser någon barnlängtan. Mina tankar kring barn har länge handlat om att jag skulle vilja uppleva en graviditet, att jag vill se hur ungen skulle se ut när den föds och sedan ja. Sedan kan man kanske adoptera bort den. Såklart ingen allvarlig tanke men det är ändå på den nivån det har legat.

När jag var liten tog jag barn för givet. Det var något man fick när man blev stor. Jag sa inte ”om jag får barn”, jag sa ”när jag får barn”. Det var liksom inga frågetecken kring den saken. Samtidigt var det så långt in i framtiden att det inte behövde funderas på mer än så.

Nu är jag 30. Folk knoppar som sagt av sig och det som förut kändes jobbigt för att det rubbade mina cirklar (hur tråkig och onåbar är inte en nybliven mamma för någon som inte befinner sig på samma plats i livet?). Det känns nu jobbigt på andra sätt.

Men jag vet som sagt inte. Kanske vill jag bara ha en bebis i stil med en såndär chiwawa som man klär i något gulligt och bär på armen som accessoar. Det hela med kolik, trotsåldrar, föräldramöten och tonår känns mindre lockande. Men ändå.. känns det i magen när jag tänker tanken att det kanske aldrig blir några barn..